Vad ska man säga om livet egentligen?
Är det bra eller dåligt?
Jag vill väldigt gärna säga att det är toppen, och det är klart att det är..ibland.
Kan ju inte stå och säga till folk att jo men det är toppen hela tiden. .
Nä, livet kan ju aldrig vara toppen. Någongång är det ju något som gör det mindre bra.
Man kanske inte alltid är på botten och det kan jag säga att iaf dom senaste två månaderna har jag inte varit på botten någongång.
Det har svajat upp och ner och ibland har det såklart varit ett helvete, men det har ändå bättrat sig på kort tid, för man har kommit på andra tankar. Bra tankar.

Få personer vet om vad som händer här hemma, hur allt är. Vad jag tycker och tänker.
Det är inget jag vill dela med alla. Utan bara just dom där.

Under veckorna träffar jag dom som får mig på bra humör, och som jag kan lita på. Men sen då?!
På helgerna, på loven. Det räcker inte.
Sen att jag har mina två absolut bästa vänner boende en 40 mil bort är det värsta jag vet.
Jag vill kunna trösta dom när något är fel, och jag vill kunna få deras tröst när något är fel.

Men ja, vad ska man göra. Kan säga att varje dag kommer jag på just den där tanken som jag inte vill komma och tänka på. Och det kan väldigt ofta hjälpa att bara få prata om det.
Kunna berätta för nån och få ett stöd iaf, även om det inget kan göra.
Det gör så mycket.

Jag är nog inte världens bästa vän, men det är heller inte alla jag vill "hjälpa" känner jag.
Vet jag att jag ställt upp till 100 för en person, men aldrig fått stödet tillbaka.. Då är den inte värd att slösa mer energi på känner jag.
Och jag ber om ursäkt om jag varit sån, men tänk då efter om du verkligen gjort något för mig. Eller om jag bara är en i mängden då och då.

Lång och konstig text somsagt, och jag tror den var ganska vimsig. Men ibland vet jag inte vad jag gör eller skriver.

Jag vet iaf vilka jag kan berätta allt för och lita på.
Och jag känner även världens finaste och underbaraste pojke.

Det är de som lyser upp mina dagar och nätter när det är mörkt, även om ni inte är hos mig.